Röster om Krister Follin

Jag vet inte när Krister Follin bestämde sig för att bli konstnär men det måste varit ganska tidigt. Han kom att leva konstnärsmyten fullt ut i sitt liv och hans uppväxt gav honom möjligheterna till det. Pappan var direktör, bland annat för det stora förlaget Hemmets Journal, och familjen ägde en stor fastighet i Skåne, Solgården utanför Oxie.

Krister Follin utbildade sig hos Erik Clemmensen i Köpenhamn, på Beckmans i Stockholm och på konstakademien i Rom. Han gjorde åtskilliga resor till Italien, Frankrike, Marocko och andra länder. Under en period bodde han i Menton på Franska rivieran. Follin använde alltid det bästa pappret som fanns tillgängligt och använde sig av den främste tryckaren, Niels Borch Jensen i Köpenhamn, när han gjorde grafik. Bara det bästa var gott nog för honom, och det är en bidragande orsak till att hans konst är så ren och elegant. Självklart kombinerad med en mycket stor talang.

Mellan åren 1962-64 studerade Follin för den amerikanske konstnären Harvey Cropper i Stockholm och tillsammans med några andra bildade de, mycket inofficiellt, en konstnärsgrupp. Gruppen hette ursprungligen något annat men kom att kallas för Södergruppen, och egentligen ville de inte alls kallas för en grupp. Follin var en kompromisslös individualist och det var flera andra av hans konstnärskompisar också.

Lars Lundin och hans sambo Christina Wentzel drev Kabusa konsthall tillsammans under närmare tio år, och lärde känna Krister Follin under slutet av hans liv. När vi träffades i deras hem i Ingelstorp berättade Lundin om Krister Follins tid i Södergruppen:

- I gruppen fanns bland andra några amerikaner som kom från enkla förhållanden och det var i den vevan då alla var vänster. Krister var pappas guldgosse som hade fått det på gaffeln. Han hade rätt mycket pengar, hade det bra ställt och då skulle han visa det andra i gruppen att han var värdig att vara med i gänget. Därför satte han upp hårda krav på de som ville köpa hans konst och rörde in massa stolligheter. Jag vet att det fanns gallerister som kunde ha sålt hur mycket som helst av hans akvareller exempelvis men då fick ingen jäkel köpa dem. Så Krister var sin egen bödel, så att säga, och till sist ville ingen ha med honom att göra.

När Krister Follins föräldrar dog ärvde han familjens fastighet Solgården och flyttade dit 1977 tillsammans med sin dåvarande fru Gun Enbom. Follin inredde gården som ateljé och hade ofta stora fester.

Arkitekten Lars Asklund var nära vän med Krister Follin under den här tiden. Asklund drev Jim’s Bar på Västergatan i Malmö som under slutet av sjuttiotalet och på åttiotalet blev en samlingspunkt för Malmös kulturfolk. Follin blev ganska snart en stammis på den lilla baren där han satt och tecknade av de andra gästerna, lite dold vid ett bord vid fönstret. Resultatet blev en bok som Asklund gav ut själv, innehållande 36 teckningar av Follin. Boken fick samma form som de skissblock som Krister Follin ritade i. På baksidan av boken skriver Asklund bland annat ”Jag kan nästan se vilken musik han ritade till. Och jag ser precis på linjen hur många öl han själv har druckit.”

- Krister blev så förbannad över detta, berättar Lars Asklund. Då blev vi ovänner. Jag trodde inte att han skulle ta det så för han höll aldrig inne med det att han satt och pimplade öl. Det fick inte stå där och det var kanske lite taskigt av mig.

Det måste ha varit 76-77 som jag lärde känna honom och sedan var vi vänner länge. Jag var ofta ute hos honom på fester. Då var det hans fru som skötte allting, lagade maten. Jag minns inte hur många vi var på de där festerna men det kändes som mycket folk för Krister höll igång hela tiden. Han var mycket speciell. Han var inte som andra men han var väldigt seriös som konstnär. Jag beundrade honom oerhört, hans förmåga att teckna. Sedan var han också väldigt rolig, kvicktänkt och extrovert. Han tyckte att han alltid hade rätt och det hade han väl oftast. Men han var inte lätt att tas med. Han körde alltid sitt eget race på något sätt.

När han hade vernissager så spelade han alltid själv. Han var oerhört musikalisk men kunde egentligen inte spela något instrument så han trummade. Det blev någon sorts lek det där. Men det skrämde kanske en del, en del tyckte nog inte att det var tillräckligt seriöst. Jag är säker på att han hade sålt mer om han hade varit mer normal. Han var väldigt känslig, det skulle vara exakt så som han ville. Man kunde bli lite trött på honom.

Under åttiotalet var Follin en central figur på Malmös kulturscen och det var också under den här tiden som han började göra sina sandmålningar som framförallt blev hans signum som konstnär. Men hela tiden fanns Krister Follins psykiska ohälsa som en slöja över hans liv. Under sina maniska faser var den kanske en drivkraft men Follins liv rasade samman med jämna mellanrum.

Henry Johnsson, som driver Österlens gästhärbärge i Glemmingebro, blev en nära vän till Krister Follin mot slutet av hans liv. Han berättar om en dramatisk period i Follins liv som tycks ha förändrat förutsättningarna drastiskt:

- Han berättade för mig att han hade haft en manisk fas 1994. Han hade varit på Jim’s Bar och det hade varit en kvinna och sjungit där som Krister blev helt betagen i. Komplett betagen. Han följde efter henne och tog båten över till Köpenhamn och sedan vidare till Kastrup. Han ställde sig precis bakom henne så att han kunde se vart hon köpte sin biljett och åkte med i samma plan till London. Men väl i London så tappade han bort henne och hamnade så småningom på psyket. Krister berättade att det var hårt där. Varje sådan manisk fas kostade mycket kraft. Och han gjorde inte heller någon konst vad jag vet efter 1994.

Några år efter episoden i London flyttade Krister Follin till Glemmingebro. Johnsson berättar om hur de lärde känna varandra:

- Väldigt nära vårt härbärge, ungefär 200 meter bort, låg det ett hus som såg tomt ut men då och då hade jag sett en bil där. Jag hade hört att där skulle bo en konstnär men jag hade inte sett någon människa. Så en gång i maj 2000 satt Krister ute i trädgården med vildvuxet skägg. Han hade suttit inne i sitt hus i tre år då på grund av en depression men nu var han på väg in i en manisk fas. Jag bjöd in honom till mig eftersom vi nästan bodde grannar.

När han besökte mig så var där några kvinnor som Krister genast tyckte om. Då kunde han briljera med sin dans och sin show, med sitt språk. Han talade tyska, franska, italienska, engelska. Han brukade komma upp till mig i olika munderingar. En av de fyra kvinnorna var en dam som hette Maria Stippel, och som blev hans älskarinna.

Efter ett tag åkte Maria tillbaka till Berlin och Krister skulle komma efter. Det blev väldigt struligt. Jag minns att han ville att jag skulle köra honom till Ystad för att han skulle ta färjan till Sassnitz men då sa jag till honom att den går från Trelleborg. Så han tog taxi till Trelleborg och sedan höll han skeppet i gungning hela vägen till Sassnitz. Det var helt omöjligt.

Han kom i alla fall till Berlin men Maria kunde inte heller hantera honom där, och det slutade med att han hamnade på psyket i Berlin. Han var nog där ungefär en månad och sedan kom han till psyket i Simrishamn.

Jag hälsade på honom både i Berlin och i Simrishamn. Jag gillade Krister, jag tyckte om honom. Dels var han klok och kunnig och så men han hade någonting väldigt mjukt i sig också trots det maniska.

När Krister kom tillbaka från psyket 2001 då umgicks vi väldigt mycket, han kom och åt hos mig tre gånger i veckan när jag var här. Han var tagen i slutet av livet. Den där kuren i Berlin, han var som aska när jag hälsade på honom där.

Efter vistelserna i Berlin och Simrishamn så fastnade Krister Follin åter i en depressiv fas och till sist såg han ingen utväg. Efter ett liv präglat av psykisk sjukdom tog Krister Follin slutligen sitt liv 2004, i det där huset nedanför skolan i Glemmingebro. Utställningen på Kabusa konsthall 2001 blev hans sista i livet.

- Vi kände honom under en period som var extra polariserad, säger Lars Lundin. Antingen var det nere i gröften eller så flög han till månen. Att ur det få fram vad han innerst inne ville visa eller göra det var svårt.

Det är hans konst som får tala nu.

 

 

Text: Isac Nordgren Jonasson

Tack till Lars Asklund, Henry Johnsson, Lars Lundin och Christina Wentzel.

 

 

Publicerad 2021-07-10