Signe Johannessen Trofé

 

Jag tänker nu på den där råbocken, hur du stirrade på ögonen av svart glas och såg din reflektion, hela din kropp, förvrängd i den livlösa spegeln. Hur det inte var den groteska förevisningen av ett halshugget djur som skakade om dig – utan att uppstoppningen gav gestalt åt en död som aldrig tar slut, en död som fortsätter att dö medan vi går förbi den för att förrätta våra behov.

                                                             Ocean Vuong, ur "En stund är vi vackra på jorden"

 

Jakt, status, erotik, begär och makt. Ordet trofé har många associationer och härstammar från grekiskans tro´paion; fiendens vändning till flykt. Troféer fördes fram i triumftåg och förekom som motiv i konsthantverk under antiken. Under renässansen, barocken och nyklassicismen avbildades troféer som dekorationer på militära byggnader och monument. Även slott pryddes med jakttroféer som statussymboler. Under 1900-talets senare hälft började troféhustru att användas som en ironisk beteckning för en gift kvinna som inte förvärvsarbetade, utan var försörjd av sin make, eller en ung kvinna som gift sig med en äldre, förmögen man. Det misogyna uttrycket befäster patriarkala normer genom att nervärdera kvinnan till ett byte.

Svävandes, uppradade, organiserade i glasmontrar och i travar presenteras hundratals skulpturala element likt en arkeologisk utgrävning eller massgrav i installationen Trofé. Lager för lager sammanfogas lårben, bäcken, hår och horn till en jordmån. Koncentrationer av objekt utgör spår av riter som besjälat föremålen med energier. Installationen av ben, horn och hår förstärker avsaknaden av hud och blod. Ett tyst restlandskap av kroppar breder ut sig. Hos Johannessen finns inga enkla begärsdikotomier. Den skulpturala kroppen väcker frågor om katalogisering, samlande och uppvisning av objekt, och om lidande, fetischisering och njutning i relation till dessa beteenden.

Signe Johannessens monumentala utställning gestaltas genom rörelser mellan interventioner och experiment; mellan arter och tidsrymder och mellan personliga upplevelser och sociala normer. Med upprepade, nästintill maniska akter av redigering och dissekering närmar sig Johannessen en brutal men systematisk uppgörelse med och undersökande av begär. Parallellt pågår ett rituellt vårdande rum genom intima gester i form av flätade hårlänkar och meddelanden som kommuniceras genom sotiga fingrars rörelser över ytor. De grundläggande geometriska formerna cirkel, kors och linje återkommer gång på gång likt ett uppbrutet alfabet.

I videoverket Mr Deer konfronteras vi av en avundsjuk och upphetsad stämma som överlistar sitt byte, en hjortbock, genom mjuk manipulation varvat med rytmiska trollformler. Genom lek med förförelse, genom underkastelse och övertag diskuteras åtrå i relation till dödsdriften. Kameran följer voyeurens blick och begär på ett nästintill pornografiskt vis. Jorden är kött och kön och bocken lockas ner i gyttjan. Dess hårda horn och muskulösa kropp rotar sig allt djupare ner i det bottenlösa kärret.

I Rupture får vi inledningsvis följa Johannesen som bjudit med sin mor ut i skogen för att kommunicera med en hjortbock i brunst som söker efter en partner. Som bakgrund vilar Johannessens barndom och den flockliknande struktur hon växte upp i som ett av många barn i ett stort kollektiv i Nordnorge med en patriark som fadersfigur. Längre fram möter vi ruinerna av en kollapsat samhälle på en nu övergiven ö i Indiska oceanen. Ön Netaji Subash Chandra Bose Dweep är en före detta brittisk utpost. Britterna använde ön som administrativt center för omkringliggande straffkolonier under 1800-talet. Här fanns pampiga villor, tennisbanor och dansbanor. Sedan 1947 då Indien blev självständigt har ön varit i princip övergiven och naturen och djuren håller på att återta den. Brittiska officerare lät föra dit hjortar i början av 1900-talet för att roa sig med jakt. Hjortarna hade inga naturliga fiender på ön och ökade explosionsartat i antal. Av det kollapsade koloniala samhället återstår nu bara ruiner av de hus som byggts av fångar, omslutna av kraftiga rötter. Besök på ön är strikt reglerade, det är förbjudet att filma och alla besökare måste lämna ön vid skymningen. Det sägs att verklig förändring av strukturer kräver förstörelse och kaos innan nya relationer och mönster kan bildas, vilket Johannessens verk anspelar på.

Mellanmänskliga och mellanartsliga relationer prövas vidare i en glänta i skogen med videoverket Puppy Play. I filmens första sekvens möter vi en grupp barn i skogen, iklädda pälsar. De tumlar runt och slickar på varandra, morrar, gläfser och kryper med pinnar i munnen. I den andra sekvensen förskjuts först perspektivet och som åskådare är vi nu längre bort, som om vi smyger eller spionerar på flocken bakom grenar. Barnen tar sig till en glänta där en varglik gestalt vilar. Där slår de sig till ro, till synes inför natten. Verket väcker en ambivalens och pendlar mellan gullig romantik och ett skrämmande tillstånd som efter en katastrof där barnen tvingats till att klara sig själva. Puppy play väcker frågor om tillhörighet, omhändertagande och tillit i relation till biologi och drift. Voyeurens potentiellt hotfulla blick diskuteras i relation till maktobalans mellan barn och vuxna och mellan människor och djur. 

När jag tar del av Johannesens verk i utställningen tänker jag på extraktion, att bokstavligen dra ut något för att finna kärnan, eller att koka ett destillat. Det är ett enormt arbete som kräver systematik och misslyckanden, omtagningar och omskrivningar. För att undersöka något brutalt krävs också en ömhet. Viskningar blir till rop.

 

Text: Julia Björnberg, intendent på Ystads konstmuseum och curator för utställningen Trofé

 

 

 

 

 

 

Publicerad 2020-08-25