Haruo Sézaki (1907-1977)
Agaver, 1953
Olja på duk
Målningen i Ystads konstmuseums samling är en landskapsmålning med stora agaveväxter i förgrunden och backar med fält i olika färger i bakgrunden.
Haruo Sézaki föddes i Kobe i Japan och studerade redan i ung ålder för de japanska konstnärerna Tsuboi och Kmiyama som inspirerade honom att senare åka till Paris för att studera konsten där vilket han också gör 1929, vid 22 års ålder.
För att lättare ta sig in i europeiska konstnärskretsar studerade han franska vid sidan om sina egenstudier i konst. En av hans lärare i franska intresserade sig extra mycket för Sézaki och hjälpte honom in bland kontakter i konstvärlden. Han gjorde flera konstnärsresor runt om i Europa och etablerades snabbt som konstnär och fick ställa ut på flera olika jurybedömda salonger.
Hans kontakt med Sverige började då han under sina resor lärde känna Rolf de Maré, släkting till grevinnan von Hallwyl, som hade många viktiga kontakter inom svensk kultur.
Under andra världskriget fick Sézaki hjälp av de Maré och Prins Eugen att 1942 komma som flykting till Sverige. När freden kom 1945 var tanken att Sézaki skulle deporteras till Japan men han fick återigen hjälp från sina svenska kontakter att istället få uppehållstillstånd i Sverige.
Sézaki välkomnades snabbt av det svenska konstlivet och umgicks med flera av de större konstnärerna. Han reste runt och målade i hela landet men det blev till slut Österlen som fångade honom. Sézaki flyttade till Österlen för att måla landskapet med dess backar, åkrar, blommor och hav. Han var en av konstnärerna i öppet hus-evenemanget under påsken 1968, det evenemang som senare kom att utgöra grunden för Östra Skånes Konstnärsgille. Sézaki var efter det en aktiv deltagare under Österlens konstrunda.
Ellen Trotzig (1878 – 1949)
Backar, 1928
Olja på duk
Testamentarisk gåva från Thor-Erik ”Tusse” Gröndahl 1997
Målningen visar ett landskap i en dov färgskala. Vi ser backarna i brunt och grönt i förgrunden och blånande i bakgrunden, däremellan skönjer vi vatten och växtlighet. Himlen som är uppdelad i flera skikt skapar dramatik i en annars stillsam och lågmäld framställning.
Ellen Trotzig var en av de konstnärer som tidigast lät sig inspireras av naturen på Österlen i Skåne och det omtalade ljuset som senare har lockat många konstnärer till regionen. Som kvinnlig målare var hon den första. Därför brukar hon kallas ”Österlens första målarinna”.
Utsikten från Stenshuvud, Rörums backar och Kåseberga strand är motiv som Trotzig gärna målade. Hon lät sig inte fångas av idyllen utan det var kärvheten och allvaret i landskapet som fängslade henne i första hand. Hon sökte ofta dramatisk stegring i naturen och hon fångade gärna vädrets dynamik.
Ellen Trotzig studerade i Köpenhamn, Göteborg och Paris. Hon beskriver i sina dagböcker att hon trivs bäst i naturen, det var den som alltid höll henne i balans. ”Kärleken till naturen är den första känsla jag minns och det är också den som hållit i sig…”, skriver hon. Det var landskapet på Österlen, där hon bott under den största delen av sin uppväxt, som hon älskade mest och efter studierna i Paris återvände hon dit. Österlen var under 1900-talets första hälft en plats i periferin för en konstnär. Ellen Trotzig valde ändå att bosätta sig där och hon valde konsten. Hon förblev båda trogen till sin död 1949.
Mycket mer finns att läsa om Ellen Trotzig i Birgit Rausings bok ”Ellen Trotzig, Österlens första målarinna” som kom ut 2003.
Lisa Strömbeck (f. 1966)
De sista träden, 2017
Fotografi med flytande ljuskänslig emulsion
Inköp 2019
"De sista träden" är en bildsvit som porträtterar några av de få träd som ännu finns kvar vid Backåkra strand på Skånes sydöstra kust efter att en stor del av skogen avverkats. Lisa Strömbecks analoga fotografier framställda med flytande fotografisk emulsion skapar ett nästan måleriskt intryck. Här framträder varje vindpinad trädkropp tydligt som individer. Strömbecks svit får oss att reflektera både över vår inverkan på och romantiserade bild av naturen. Området där träden står tillhör Hagestad naturreservat, förr en allmänning där man hämtade ved och lät djur beta. På 1700-talet hade den ursprungliga ekskogen försvunnit nästan helt vilket ledde till att sand blåste in över åkrarna och förstörde skördarna. För att förhindra detta planterades på 1800-talet tallskog. Under senare år har Naturvårdsverket avverkat träd i tallskogen för att återskapa öppna, sandiga ytor. Detta ingrepp gynnar insektslivet vilket i sin tur ger bättre förutsättningar för flertalet fågelarter.
Strömbeck beskriver processen bakom verken:
”Backåkraskogen var min, och då träden i skövlingen blev stående ensamma, blev de ännu mer mina. Det första halvåret fotograferade jag digitalt men det funkade inte. Sedan började jag fotografera analogt med mellanformatskameran. Det saknades fortfarande så mycket i bilden; vinden, doften, fuktigheten, kylan. Trots formerna i träden, trots diset och dimman som omsluter dem, moln med former som möter upp trädens former; trots allt det fina blev fotografiet inte hälften så starkt som den upplevelse det var att vara där. Men så började jag experimentera i mörkrummet med flytande fotografisk emulsion, och då började något hända. Själva materialet fick ett eget liv som inte hade med mitt foto att göra. Den flytande emulsionen gav något organiskt till bilden, ytan blev mindre platt och emulsionen skapade rörelse - olika beroende på om jag bredde ut den på papper eller träplattor. Jag kunde med fingertopparna breda ut emulsionen så att den bildade vågor som i bilden blev dimbankar eller moln som inte fanns i negativet. Om emulsionen rann lite neråt blev det liksom fuktigare i luften. Någonting nytt hände. Bilden blev snarare något i sin egen rätt, än som representation av verkligheten.”
Texter: Alexandra Fredriksson (Sézaki), Ýrr Jónasdóttir (Trotzig) och Julia Björnberg (Strömbeck)