Hårda kustskydd
När kommunen började arbeta med kustskydd, var det huvudsakligen olika typer av hårda konstruktioner som var den vanligaste kustskyddsmetoden. Eftersom erosionsskadorna under åttio- och nittiotalen var stora så fanns det behov av skydd som verkligen kunde stoppa erosionen.
Arbetet resulterade i de bryggor, hövder, stenskoningar och vågbrytare vi ser längs kusten idag. De hårda skydden har som syfte att fånga upp den sand som transporteras med de kustparallella strömmarna, men de stabiliserar också stranden och i vissa fall stoppar de erosionen helt.
Tyvärr visade det sig ganska snabbt att de hårda konstruktionerna även medförde vissa negativa konsekvenser. Erosionen stoppades emellertid där konstruktionerna byggdes, men erosionen nedströms konstruktionerna förvärrades.
Dessutom blev det uppenbart att det inte transporterades så mycket sand som man från början trodde och utan sand fyller de hårda konstruktionerna inte sitt syfte.
Det stod ganska snabbt klart att för att de hårda skydden skulle fungera optimalt så behövdes det tillföras sand.
Mjuka kustskydd
När man talar om mjuka skydd så handlar det ofta om skydd som inte nödvändigtvis syns lika mycket som de hårda skydden. Exempel på mjuka kustskydd är plantering av vegetation för att binda sanden, armering av sanddyner och så strandfodring som innebär att man fyller på med sand på stranden.
De mjuka skydden är mer flexibla och medför aldrig negativa konsekvenser nedströms. De är dessutom mer estetiskt tilltalande. Oftast är poängen med de mjuka skydden att erosionen ska kunna fortgå, men att skadorna mildras.
Självklart är det ju beroende på hur kraftig erosionen är som avgör vilket av de mjuka skydden som är bäst. På svårt utsatta kustområden ute i Europa är det strandfodring som är den mest använda kustskyddsmetoden. Flera miljoner kubikmeter sand läggs på stränderna årligen.
I Ystad har vi, sedan 2001, haft tillstånd att lägga ut sand, men det har varit svårare att få tillstånd att plocka upp sand från havets botten. Det är nämligen olämpligt att ta sanden från en täkt på land och redan i slutet av 1990-talet identifierades två platser som lämpade sig för sandtäkt ute på Sandhammar bank.
I april 2011, efter två avslagna ansökningar, fick vi slutligen ett efterlängtat besked från Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) som gav kommunen tillstånd att ta upp 340 000 m3 sand under en tioårsperiod.
Storskalig strandfodring i Ystad Sandskog sommaren 2011