Användning av avfall i anläggningsändamål

Att använda avfall för anläggningsändamål bygger på hushållningsprincipen om att effektivt nyttja våra naturresurser. Överskottsmassor uppstår ofta inom exploatering och ifall det avses att avlägsnas från platsen klassificeras det då som ett avfall, oavsett om massorna är förorenade eller ej.

När schaktmassor klassificeras som avfall gäller att massorna ska hanteras enligt avfallslagstiftningen. Lagstiftningen ställer bland annat krav på hur avfall får hanteras samt att det för viss hantering, såsom användning, lagring och bortskaffning råder tillstånds- eller anmälningsplikt.

Det är verksamhetsutövarens skyldighet att säkerställa att återvinningen sker enligt gällande lagstiftning och riktlinjer. Vidare kan återvinning av avfall inom känsliga områden regleras särskilt, en bedömning görs alltid i det enskilda fallet.

Generellt ställs avfall för anläggningsändamål inför tre prövnings kriterier:

  • Klassas materialet som ska användas som avfall enligt avfallsförordningen (2020:614)?
     
  • Finns det ett tydligt syfte med anläggningen?
     
  • Vilken risk medför sig föroreningshalten av massorna?

För att använda avfall i anläggningsändamål kan ni som verksamhetsutövare behöva anmäla det till miljöförbundet eller söka tillstånd hos länsstyrelsen Skåne.

Anmälan eller tillstånd

För att använda avfall i anläggningsändamål kan ni som verksamhetsutövare behöva anmäla det till miljöförbundet eller söka tillstånd hos länsstyrelsen Skåne.

  1. Anmälningsplikt för att återvinna icke-farligt avfall för anläggningsändamål på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten, om föroreningsrisken är ringa. Generellt bedömer miljöförbundet att massor vars halt överstiger riktvärdet mindre än ringa risk (MRR) och/eller överstiger en volym på cirka 10 000 ton skall en anmälan skriftligen göras.
  2. Tillståndsplikt för att återvinna icke- farligt avfall för anläggningsändamål på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten, om föroreningsrisken inte är endast ringa. Länsstyrelsen Skåne är tillsynsmyndighet för denna typ av prövning.
  3. Avfall som med inga eller låga föroreningsnivåer, dvs. nivåer som ligger under värdena för mindre än ringa risk i Naturvårdsverkets handbok 2010:1 betraktas som icke-anmälningspliktiga miljöfarliga verksamheter (U-verksamheter). Om en u-verksamhet väsentligt kan komma att ändra naturmiljön måste dock en anmälan om samråd göras hos länsstyrelsen.

En anmälan ska anses vara komplett behöver verksamheten skriftligen inkomma med minst följande uppgifter:

  • namn, adress, organisationsnummer, telefon och andra administrativa uppgifter.
  • karta över platsen där området är markerat.
  • vilka slags massor det rör sig om
  • mängder
  • syfte med uppläggningen
  • föroreningsrisk
  • tider för arbete
  • närhet till bostäder vattentäkter och vattendrag
  • skyddsvärde i och i närheten till området
  • beskrivning av hur egenkontroll ska bedrivas (dvs rutiner för masshanteringen)

Bedömning av syfte

Utöver att återvinningen inte får leda till en oacceptabel föroreningsrisk på den specifika plats där avfallet används så måste även kriterier för återvinning vara uppfyllda för att anläggningen ska kunna accepteras. Om något eller några av dessa kriterier inte är uppfyllda kan miljönämnden bedöma att användningen inte utgör återvinning utan att det istället råder tillståndsplikt enligt deponeringslagstiftningen eller, om anläggningen redan anlagts, otillåten bortskaffning eller olovligt upplag.

Förhållanden som ska vara uppfyllda vid återvinning av avfall i anläggningsändamål framkommer dels av Naturvårdsverkets handbok 2010:1 samt i tillämpning av lagstiftningen i domar från Mark- och miljödomstolen. Nedan anges några av dessa förhållanden:

  • Det ska finnas ett tydligt syfte med anläggningen.
  • Anläggningen ska fylla en behövlig funktion.
  • Endast den mängd avfall som behövs för konstruktionens funktion, t.ex. bärförmåga, hållbarhet och utjämning används. Om onödigt mycket avfall används och avfallet inte fyller någon funktion kan det vara fråga om bortskaffning av avfall.
  • Anläggningen färdigställs inom rimlig tid. Om tillgången på avfall är så begränsad att det tar mycket lång tid för anläggningen att färdigställas kan det ifrågasättas om anläggningen verkligen fyller en funktion.
  • Vad som bedöms som rimlig tid bedöms från fall till fall.
  • Avfallet ersätter konventionella anläggningsmaterial.
  • Åtgärden ökar inte föroreningsbelastningen på platsen för anläggningen.

Om anläggningen inte uppfyller kraven för återvinning är det, oavsett massornas föroreningsinnehåll, fråga om bortskaffning eller olovligt upplag. Bortskaffning är enligt deponeringslagstiftningen tillståndspliktig verksamhet.

Bedömning av föroreningshalt

Naturvårdsverket har i handbok 2010:1 tagit fram riktvärden som kan vara till hjälp för bedömning av om risken med användningen av avfallet är mindre än ringa, MRR, och att anläggningen därmed inte kräver tillstånd eller anmälan. Riktvärdena är framtagna för och kan ibland direkt tillämpas för en anläggning som är 20x20x1 meter. Om avfallet används i en större anläggning eller på en plats som kräver särskild hänsyn, kan riktvärdena inte alltid användas.

Det finns inga riktvärden för bedömning av om risken vid användning av avfallet är ringa eller mer än ringa. Hänsyn ska alltid tas till bakgrundnivåerna på den plats där avfallet ska användas. Observera att det inte är lämpligt att tillföra föroreningar över bakgrundsnivå till ett område. Det kan därför vara lämpligt att undersöka bakgrundshalterna på den plats där massorna ska tillföras.

För att bedöma risken med användningen av avfallet (föroreningsinnehållet) krävs information om avfallets ursprung. Ofta krävs också provtagning och kunskap om avfallets lakegenskaper.

Det är viktigt att känna till att Naturvårdsverkets riktvärden för förorenad mark, känslig markanvändning (KM) och mindre känslig markanvändning (MKM), inte gäller vid återvinning av avfall i anläggningsändamål. Dessa gäller för redan förorenade områden och ska endast användas vid marksaneringar. Syftet med de olika riktvärdena är olika och riktvärdena för återvinning är lägre än de som gäller vid marksanering. Det finns heller inget som heter MKM-område eller KM-område och det är inte lämpligt att tillföra förorenade massor till ett område som inte är förorenat. Det är viktigt att ta hänsyn till bakgrundsnivåerna!

Var extra uppmärksam på uttrycken ”rena massor”, ”jungfruliga massor” och ”KM-massor” som ofta används av entreprenörer och transportörer. Vad som menas med ”rena” schaktmassor beror helt på var de kommer ifrån och hur de ska användas. Begrepp som KM- och MKM-massor ska inte användas i återvinningsärenden. I lagstiftningen finns ingen definition av ”rena massor”.

Återfyllning av områden som har sanerats

Vid efterbehandling av förorenade områden är det vanligt att generella eller platsspecifika riktvärden för mark används som åtgärdsmål för området. Generella åtgärdsmål kan vara t.ex. känslig markanvändning (KM) eller mindre känslig markanvändning (MKM). För ett område som saneras ned till KM eller MKM avseende vissa föroreningar innebär inte att andra föroreningar med halter upp till KM eller MKM per automatik är tillåtna att tillföra.

 

 

Publicerad 2020-03-11, Uppdaterad 2022-06-02